hittade ett super bra citat som jag bara måste sno från hemsidan http://5flator.blogspot.com/ ur en novell som Skorpan har skrivit. 

Föräldrarna är ofta de sista som får veta, just för att de är så viktiga. Barnen är rädda att föräldrarna inte ska förstå och stöta bort dem. m.m.

jag tycker att detta är så rätt, det är alltid mycket att svårare att komma ut för sina föräldrar än för själva kompisar, syskon m.m. Jag kommer ihåg den gången jag skulle komma ut för min pappa. Jag grät, första gången jag på riktigt gråtit inför honom. Han hade det väldigt svårt att förstå & acceptera att jag faktiskt gillar tjejer och inte killar. Men tänk er lixom så lång tid som man själv måste acceptera att man är homosexuell lika lång tid eller nästan mer tar de för alla runt omkring en, det glömmer man oftast bort. Det gjorde iaf jag, men sen hade jag många som stöttade mig & som redan hade bearbetat den fasen. 

Hur svårt var det inte att titta in i speglen och säga högt för sig själv: Jag är Homosexuell! Det var det svåraste för mig någonsin och bara genom att man skulle placera in sig själv i ett speciellt fack var ju ännu mer skrämmande. Allas blickar, allas tyckande & allas fördomar! 

jag kom ju faktiskt ut som bisexuell eftersom kände ja men det skulle inte chockera alla på en gång. Men nu är jag säker och jag vet min läggning till 100 %! :) Jag kunde tycka att det bara var jobbigt att byta om inför tjejer eftersom det kändes som att det stod flata i pannan på mig. När jag kom ut så var min fråga direkt till nära & kära ifall dem visste om de, alla svarade Ja! ingen som blev speciellt förvånad men ändå chockade tror jag. 

Nej dags för sängen och nu ska jag drömma om att jag är på ett lyx spa med helena! :D Godnatt!